Ett år

För ungefär ett år sen såg det ut såhär på bloggen:
 
 
Diagnosen var satt och när jag och kryckorna åkte hem från läkaren grät jag i bilen. Så jag kom hem och la mig i sängen. Steg inte upp på flera månader. Blev sjukskriven. Gick i KBT. Jag grät en hel höst och en hel vinter.
 
Ett år senare ligger jag på jourcentralen mitt i natten och tar mitt miljonte EKG. Hundratjugo slag per minut, vanligtvis har jag 60. Mitt hjärta slår dubbelt så fort och ingen vet varför. Så börjar karusellen igen. Ringa läkare, återuppta utredningar, ringa försäkringsbolag, skriva papper, skicka fullmakter, hämta ut journaler. 
Det hade inte behövt vara så svårt om det lämnade spår utanpå kroppen. Men det gör det inte. Läkarna kallar det superkropp som orkar lyfta mycket, springa fort och är töjbar bortom rimliga gränser. Men vad spelar det för roll om jag inte kan använda den?
 
 
Så vi börjar väl om nu? Jag vägrar vara bitter med det känns surt ändå. Helvetessjukdom, mig får du fan inte.