Dag 20 – Ett sista ögonblick

Det är tidigt på morgonen, timmarna innan jag brukar stiga upp vanligtvis. Klockan ringer, jag slår upp ögonen och inser snabbt att jag befinner mig i min lillasysters säng. Min egen är inplastad och under släpets kåpa. 
Jag är inte ens trött. Hur skulle jag kunna vara trött nu, på min stora dag?
 
Hoppar upp från sängen, klär på mig och äter en snabb frukost innan jag går ut och packar på det sista på släpet. Hör hur en bil svänger upp på vår infart, någon hoppar ut och möter mig med en puss och en blick som säger "Nu kör vi". Och det är precis det vi gör. Hakar på släpet på bilen och kör. Meter för meter. Mil för mil. Och när jag passerar och lämnar Kirunas gräns bakom mig är det som om en sten faller från mig. Nu är jag äntligen på väg. Fem månades väntan är över, jag är äntligen på väg bort från Gruvstaden. En mycket fin stad, men som någongång blev rätt grå efter vägen.
Så en sista blick i backspegeln, någon annans hand i min. Det går bra nu.