Göra sin röst hört

På onsdag nästa vecka ska jag och prata med åttorna på Raketskolan. Det känns spännande och lite lite läskigt. För jag vill ju inte komma dit och vara.. tråkig? Jag vill inte förmedla att det suger att bli vuxen, att man måste bli tråkig eller pinsam för att man tror att man är chick. För jag minns ju hur det var att vara 14. Oh my, att jag gör. 14 var nog den åldern jag började bestämma mig för vem jag ville vara. Då jag valde kläder, umgängeskrets och började följa mina intressen mer. Jag skaffade striktare musiksmak och använda smink dagligen. 
 
Vid 14 började livet, typ. Och jag hade sån jäkla ångest över att bli vuxen. Och över att aldrig få bli kär. Eller kysst. Eller få ett jobb. Eller klara skolan. Eller duga. Eller vara fin nog. Eller typ allt annat som verkade viktigt på den tiden.

Och man är så himla sårbar när man är 14. Man vill vara bra. Och jag var bra på massa saker. Utom matte. Och fysik. Och få ämnen är väl så förknippade med intelligens som just de två. Och så sitter man där och bara inte kan och har lärare som frågar ut framför hela klassen "Är du dum i huvudet?". Och när jag var 14 svarade inte jag nej. Bara höll käft. Och var arg. Tänkte att nångång, då jävlar ska jag glida förbi dig, jävla gubbjävel. men jag höll käft.
 
Och nu ska jag aldrig hålla käft mer. Aldrig någonsin. Tror jag bestämde mig för det i samma sekund som jag fick diagnosen dyskalkyli. 18 bast var jag då och hade klarat mig utan extrahjälp hela mitt skolliv. Bara hört att jag var dum, trög och lat. 
 
Och det är väl nu jag glider förbi den där läraren. Och jag hoppas att jag någonstans här gjort valet att vara en bättre människa än vad han var. Bästa hämnden, jag lovar. Att vara en bra människa alltså. För jag är inte dum i huvudet. Jag är bara fruktansvärt dålig på matte, och jag är hellre det än en dålig människa.