Det regnade alltid när du gick (20/6.15 02:05)

Det regnade alltid när du gick
Sommaren var på väg
solen lyste in genom en öppen balkongdörr innan
Men när du gick, kom regnet
 
Den försommaren
var alla dagar torra
och om nätterna när du vinkade hejdå
föll regnet från en grå himmel
 
Och en natt viskade du
'vi ses i gryningen'
innan du somnade med armarna kring mig.
Den natten kom det inget regn
 
På morgonen innan jag vaknat
smög du upp med löftet om att komma tillbaka
och när du startade bilen och åkte
hörde jag hur dropparna föll mot fönsterkarmen
 
 
 
När andra som ser på varann 
så som vi gör när våra blickar möts
har låtar och fäster känslor i musik
så kommer vi alltid att ha regnet
 
 
 
Solen bländade oss när vår bil rullade in
på vår gemensamma går
i vår stad mellan haven
Och nu är det höst och jag får det artigaste smset som någonsin författats i öldimman. 
 

 
 
 
Låt hösten komma.

Korsa hav

Och jag skulle korsa
hav
stora vatten
& oceaner
för dig
 
Försiktigt skulle jag 
luta mot din bröstkorg
för att höra
om ditt hjärta också
brusar som havet i en snäcka
 
för vi får inte
samma chans 
två gånger 
i ett enda
liv
 
Jag skulle korsa
hav 
av människor
med turbulenta liv
för dig
 
 
- Hur hittade du mig?
   - Du är ju allt jag letat efter.

Kväv mig inte.

 
Har elaka utslag
för att någon
kommit för nära
när jag sa nej
 
Rör inte.
Lämna företräde.
Du förstår inte.
Jag är fridlyst.
Se men inte röra.
 
Se, men aldrig aldrig röra.

Ett år från vrak till slagskepp till skillful sailor

Nog är det väl konstigt hur fort ett år kan gå. Ett helt år. Trehundrasextiofem dagar. Plus en skottdag. Och det är precis så länge sedan mitt liv tog slut, och började om igen. Ni vet ju vad som hände då, ni som fortfarande läser. Ni vet ju vad jag skrev då. Jag står fast vid vad jag kände då, att mitt liv lixom föll i bitar för jag var så vansinnigt van vid att bli nertrampad, nedbruten och upplyft igen. Av samma person. Jag var på helvetes van vid svartsjuka, att ständigt vara övervakad och fasthållen. Älskade läsare, älskade värld. Jag var så vansinnig van vid slag och sparkar, så himla van att jag tänkte att det var okej. För ärligt talat, jag tyckte inte heller om mig.
 
Och sanningen är den att jag aldrig skulle berätta sanningen. Att jag hemifrån lärt mig att inte sticka ut, att inte berätta om vad killarna i klassen gjorde med mig efter skolan var slut, att inte tycka synd om mig själv och som alltid påminnde mig om att inte berätta vad jag känner över internet och sociala medier, för det, lilla Frida, kan alltid vändas mot dig. Älskade mamma och pappa, som jag vet att ni vill mig väl; Förlåt, men jag är vuxen nu och ni har fostrat mig till att vara mig själv, till att stå på mig och till att alltid slå tillbaka. Ni har lärt mig att resa mig upp, torka tårarna och vara stark. Tack, älskade mamma och pappa. Ett genuint tack. Tack. Men det här kan aldrig slå mig i ryggen, för det slog mig i ansiktet. Hårt. Med sådan kraft att det skapade ett blödande sår i pannan och hundratals blåmärken på mina armar och ben. 
 
Jag svettas när jag skriver, andas hårt och det lixom tåras i ögonen. För det här är viktigt för mig, och det kanske är viktigt för någon annan. Men när jag blev ensam för ett år sen trodde jag i ärlighetens namn att jag inte kunde leva ensam, eftersom jag fått höra att jag var sämst. Jag räknar fortfarande kalorier i allt, tänker tillbaka på den gång jag blev upptryckt mot kylskåpet och hårdhänta händer nöp i mig och skrek "HUR FAN KAN DU ÄTA KINDERÄGG NÄR DU SER UT SÅ HÄR? HUR FAN KAN DU FÖRVÄNTA DIG ATT NÅGON ANNAN SKA ÄLSKA DIG? DIN SMUTSIGA SLYNA, JAG ÄR DEN ENDA SOM ÄLSKAR DIG!"
Jag åt inte kinderägg igen. Det smakade lixom aldrig bra igen. 
 
Än idag undrar jag om jag gör fel som kramas, skickar sms-smajlis till andra eller planerar pluggstund med en manlig klasskompis. Än idag är jag vaksam på hål i kondomer som uppstått av att någon tryckt igenom förpackningen med nål. Än idag slår det mig hur fort allting kan vända. Än idag vänder jag mig en extra gång om i tvättstugan. 
 
Ett år tog det för mig att skriva den här texten. Jag vaknar fortfarande på natten och grinar hysteriskt när jag tror att det är som det en gång var, när någons hud rör i mig och jag tror att det är han. Jag får ångest när ett okänt nummer ringer, när en röd volvo rullar in på vår gård. Har aldrig olåst dörr, lär Enok att vakta mig. Det lixom lever kvar i mig. Även om jag började skriva det här för ett år sen så känns det som att jag inte kan skriva klart den än, för jag tänker på det varje dag. 
 
Ett år senare inser jag hur otroligt ledsen jag var då, och jag vet varför jag fick akut magkatarr och varför jag tappade hår. Jag förstår nu. Och jag vet att det inte var konstigt. Jag läser mina gamla blogginlägg och minns vad jag tänkte när jag skrev dem, minns att jag ändå var glad. Minns att jag hade mycket att göra på dagarna, hände med en massa vänner fast jag hade 29 missade samtal efter en fika på stan. Antog att det var normalt. Att jag på något vis förtjänade det. Det tog sönder mig inuti.
 
Och så en dag tog det slut och en känslomässig berg-och-dalbana började. Var ett vrak, åt inget, blev ett slagskepp och åt pizza. Drack för mycket kaffe, ringde min bästa vän prick hela tiden och pratade med Pontus in på sena nätterna. Vad hade jag väl gjort utan dem? Svaret: gått under. 
Men nu gjorde jag inte det. Jag kom in på skolan och tänkte att jag kunde gräva ner mig i djupet av alla böcker, hoppades på en klass som tolererar varandra och att allt bara kunde få bli bra nån jävla gång. Lovade mig själv att aldrig bli kär och OM jag mot förmodan skulle bli det så skulle det vara i någon som var som Ron och Snape på samma gång. Eller bara en trollkarl. För fan.
 
Tänk om jag visste då, vad jag vet idag.
Att jag skulle få den finaste klassen som finns, som planerar sommaraktiviteter med varandra och som får tårar i ögonen för vi kommer att sakna varann under sommaren fast vi vet att vi kommer att ses i minst fyra och ett halvt år till. Att Minou skulle förbli min, att jag skulle bo i en trea vid vattnet och ta morgonpromenader med en hund som är min. Och faktiskt så köpte jag ett kinderägg igen. Idag. Lät det ligga i min hand ett tag. Tog av folien utan att ha sönder det i kanterna. Tänk. Det smakar nästan ännu bättre än vad det gjorde förut. 
 
Och att jag blev kär igen. 
Inte för att jag inte visste att jag skulle bli det, alltså. Men att jag fortfarande är så glad, efter ett år tillsammans utgör detta mitt längsta monogama förhållande. Och jag är kär. Och orädd. Och jag visste hela tiden att jag skulle bil kär igen, för jag älskar fan människor och jag älskar att vara kär. Och inget fel i det, men precis som Jonas Gardell säger; Och det var de som älskade mest, de av kärlek besatta. Det var dem som frosten tog.
 
 
Men äppelmunkar.
När jag känner lukten av äppelmunkar föds en så bottenlös ångest i mig och mörkret kommer tillbaka. Minns när du sa att jag borde sticka fingrarna i halsen och spy upp den där jävla munken. Minns att det var jag som gjorde munkjävlarna i butiken när du kom för att möta upp mig för att se så jag inte var otrogen med mina kollegor. 
 
Det lever kvar. Såklart det gör, hur skulle det kunna passera så fort? Men om jag vattnar det, så gror det. Och ibland dränker jag allt, men nu får det vara. Den här texten har varit min terapi, mina ord från mitt sjunkande skepp. Men jag selgar på lugna vatten nu, stormen har bedarrat. Tack och lov. 
 
 
Och hur avslutar jag ett sånt här inlägg?
Jag vet inte. 
 
Nu är det slut. Tack och Adjö. 
Ta ingen skit.