Ett år

För ungefär ett år sen såg det ut såhär på bloggen:
 
 
Diagnosen var satt och när jag och kryckorna åkte hem från läkaren grät jag i bilen. Så jag kom hem och la mig i sängen. Steg inte upp på flera månader. Blev sjukskriven. Gick i KBT. Jag grät en hel höst och en hel vinter.
 
Ett år senare ligger jag på jourcentralen mitt i natten och tar mitt miljonte EKG. Hundratjugo slag per minut, vanligtvis har jag 60. Mitt hjärta slår dubbelt så fort och ingen vet varför. Så börjar karusellen igen. Ringa läkare, återuppta utredningar, ringa försäkringsbolag, skriva papper, skicka fullmakter, hämta ut journaler. 
Det hade inte behövt vara så svårt om det lämnade spår utanpå kroppen. Men det gör det inte. Läkarna kallar det superkropp som orkar lyfta mycket, springa fort och är töjbar bortom rimliga gränser. Men vad spelar det för roll om jag inte kan använda den?
 
 
Så vi börjar väl om nu? Jag vägrar vara bitter med det känns surt ändå. Helvetessjukdom, mig får du fan inte.
 

Om hektiska dagar med EDS

Det är fullt upp med planeringen av nolle-p nu och det är så himla roligt att jag vaknar pepp på morgonen och somnar helt slut på kvällen. Oftast. För allt oftare vaknar jag på natten av att jag inte kan fortsätta sova för att det gör så ont. I muskler, i leder, i skelettet. Det är som att någon slänger in mig i ett köttkvarn varje natt och dagarna spenderar jag i total ofokus. Vem sa vad? När? Jag vet inte.
 
Så jag har ringt min läkare. Och kanske tycker vi att det är dags att starta upp fler utredningar, fast det kräver både tid och ork. Men jag känner samtidigt att det suger att vilja så jävla mycket och ständigt mötas av att kroppen säger nej. Jag vill inte leva på värktabletter med kryckorna ståendes i hallen. Jag vill inte säga nej när jag egentligen vill säga Ja. 
 
Men just nu går att vaken tid till att planera för de nya studenternas nollning. Och jag har jättekul. Och det är jättejobbigt. Men jättekul. Och jag säger till kroppen; Lite till. Helvete. Lite till. 
 
 
Mitt fantastiska lag å jag!

Vänd dig om och lär dig allt igen.

Dricker min första och sista kopp kaffe för dagen, ur den finaste koppen jag kunde hitta i koppskåpet hos mina päron. Egentligen har jag skrivit på detta inlägg i flera veckor. Sparat. Raderat. Skrivit om. Repeat.
 
Jag har bestämt mig för att läsa om tvåan på lärarprogrammet. 
Det är lite jobbigt att skriva, mycket för att Duktig Flicka-syndromet hånar mig. Jag har svårt för att prestera dåligt, svårt för att inte alltid vara perfekt. Och det har alltid gått bra, har alltid fått höra att jag är så duktig som flyttar hemifrån tidigt sköter en första andra tredje lägenhet dansar kommer in på utbildning får mvg efter mvg engagerar mig i diverse klubbar skriver krönikor för lokala tidningen ställer ut foton på museum skrattar tar hand om älskar.
Och så, förra hösten.
Mötte ett mörker som jag gick vilse i. För första gången mötte jag någonting som jag inte kunde skratta bort, eller ens komma över. Fast jag gick in med inställningen att "Det här kan inte förändra mig" och "sikta mot stjärnorna, landa bland trädtopparna" så drog jag ansiktet i gruset för att det gick fan inte att sikta någonstans.
 
Plötsligt handlade det inte om att få mvg eller engagera mig i universitetets aktiviteter efter skolan. När allt kom omkring så handlade det om att stiga upp från sängen. Klä på mig. Laga mat. Ett tag grät jag på skoltoaletterna mellan föreläsningarna, tillslut blev jag sjukskriven. 
Ingen sa att jag var duktig då, och idag bär jag med mig att det är precis då någon behöver få höra att en är duktig. När en är vaken fast man egentligen inte vill. 
 
Hela andra året har lixom gått så långsamt, har konstant legat efter pga sjukskrivningen. Men i våras, i en lägenhet på Lingonstigen skrattade jag för första gången högt på väldigt länge och nu när jag egentligen ska planera min C-uppsats planerar jag min B-uppsats istället. Och det känns helt jävla okej ändå. 
Jag har varit så arg. Ledsen. Framför allt besviken. På mig. För att jag inte pallat trycket, för att jag inte borstat gruset från knäna efter ett fall och sen bara fortsatt, men jag antar att jag behövde minst ett år innan jag kände att jag ville vilja någonting igen. Har tänkt att "Åh, vad OVÄRT att jag varit så ledsen!?" men jag vet också att man måste få känna precis det man känner, och är det någonting jag ska lära mina barn så är det nog precis det. 
Vi får väl se hur det går, om allt går åt skogen så finns det säkerligen nya möjligheter där också. 
 
Och efter att jag bestämt mig, så har jag slutat drömma om mörkret. Imorse är första gången på hela sommaren jag vaknade utvilad efter viktiga drömmar och det känns himla bra fast det inte känns som sommar ute. 
Om två veckor åker jag tillbaka hem, har haft hemlängtan så himla länge nu och första flyttlasset hem igen går redan imorgon. Packar ner Josse och en TV och tar Pärlan de 35 milen hem!

Tillbakablick på en bra gårdag

Sitter i kö till försäkringskassan, måste fråga dem var min gamla sjukskrivning tagit vägen. Är nu plats tvåhundratrettionio i kön, började bortom fyrahundrasjuttio. Hurra. Sitter i sängen, köar och i min pms hatar jag på alla sommarjobbare på csn och överallt som inte kan sitt jobb fast jag VET att alla är nya någon gång och att alla gör så gott de kan. Ber i mitt sinne om ursäkt över att jag, i mitt sinne, skällt ut alla som jobbar på någon arbetsplats som korsat min väg någonsin. 
 
Igår var i alla fall en toppendag!
 

Var och fikade med lillebrollan.

Och hiphoparen.
 
 
 
Vi klippafton också! Sist jag var på en klippkväll bajsade Minou i hallen mitt under klippandet(...) och det fick bli ett kort avbrott för att åtgärda.. problemet. Det gick betydligt bättre denna gång. 
 
Älskar kompositionen i denna bild?
Mattias i rosa poncho som dammsuger en pall. 
 
Vilma var redo i full mundering; gummistövlar, cyklop samt snorkel. På en motionscykel.
 
Sen spexade vi loss som phösare. Ungefär såhär kommer jag se ut i Augusti, fast med en blå mössa med svart tofs. 
 
 
Nu är jag plats åttio i kön, efter 45 minuters kötid:))))
Aja. Jävla aber men vägrar vara bitter, pinnar klyschiga saker på pinterest istället:
 
 
 
 

O-livet

Börjar semestern med att bli sjuk. Gnäller ju alltid på att jag inte kan sova, men nu är det allt jag gör. Somnar innan 12, sover tolv timmar innan jag går upp och äter frukost och somnar igen. Dippar aldrig ner till djupsömn, vaknar trött. 
Och innerst inne blir jag arg. På att kroppen säger att "nu ger vi upp" när jag vill fortsätta.