Hösten; first entry.


Sen jag slutade jobba i juni har jag varvat att carpa dagar med plugg. Skrivit ord efter ord efter ord, text har bara runnit ur mig och jag har producerat texter som fått bra betyg. Efter att jag gick in i väggen 2014 tyckte jag att jag var frisk 2015. Nu är det sista hälften på 2017 och först nu har jag känslan hur det var att vara jag innan allt rasade. Innan jag tappade orden, började glömma vardagliga ord och frustrerat klappa på en tallrik och titta menande på Mattias för att han ska säga vad jag har i handen. Innan jag råkade säga god natt istället för tack. Innan musik var ett störmoment i mitt liv som hindrade mig från att tänka. 
 
I höst ska jag försöka ta mig an mitt första självständiga forskningsarbete. Det har länge känts så skrämmande och som ett obeskrivligt tryck över mitt bröst. Tills nu. Jag ska på opponering på torsdag och är så rädd att någon ska skjuta ner tankar som jag verkligen tror på, är så rädd för destruktiv kritik som bara vill sätta mig på plats. Men det är inte torsdag än, och tills dess ska jag förbereda mig så gott jag kan. 
 
 
På min instagram (skymningsdjur) uppdaterar jag oftare, och följer ni mig där kanske ni träffat Edith: