Studenten (aka ett sommarprat i textform aka början på en roman)

För exakt sex år sedan tog jag studenten. Det var på riktigt sommarens varmaste dag, alla i kostym ville dö och alla med klänning brände axlarna. Inte ens när vi stod på flaket svalkade vinden. Och flaken bara skrek och skrek och skrek. Utom jag och min kompis. Vi hoppade bara upp på flaket för att åka några varv, sen hoppa av och aldrig mer komma tillbaka. Fy fan vilken skön känsla. Så vi bara stod där och tittade på folk, bytte sida när en i klassen kräktes över räcket pga varmt + skrikit så mycket. Fan ta historian sa jag till min kompis. Öh, fan ta KLAS?! sa hon. Klas, vår fotolärare som hade som livsmål att döda alla fotografdrömmar som brann i våra hjärtan. Min har fortfarande inte vaknat än, ibland fladdrar den till och jag säger nej. nej jag orkar inte. 
Ja, fan ta Klas. Så stod vi på flaket, höll i oss eftersom detta var på medeltiden och vi inte behövde en baksida på vårt flak och det är ju livsfarligt såklart så hade man någon som helst livslust så höll man i sig. 

Jag minns min studentdag. Inte med glädje, sorg eller någon annan markant känsla. Jag bara minns den som en dag i mitt liv. Jag minns att jag inte hann få min lön från mitt extrajobb så jag hann inte köpa en studentklänning, eller studentskor. Men det är så märkligt över hur vi ska ha speciella kläder EN dag i livet? Mössan ville jag ha kvar som något slags minne, det är grönska på den nu och i den står en massa namn som jag inte kände då och som jag inte känner nu. Det var inte så att jag ogillade min klass, jag kände bara nästan ingen som gick där.
Vissa namn minns jag såklart, de fick skriva i ett speciellt hörn av mössan, nästan som att jag redan då visste att de skulle förbli.
 
Efter flakrundan så hoppade vi allihop av och några sa att vi måååååste höras av även om vi inte pratat under tre år i samma klass. Vad svarade jag ens? Minns inte? Sa säger jättegärna! och sen sågs vi aldrig mer.
Sen gick jag hem, bytte om och åkte på min enda studentfest; utan min klass. Där bara jag och mina kompisar och deras kompisar spelade kubb, sjöng, dansade och drack festis utblandat med något som såg ut som festis. 

Jag vet att vissa har ångest inför hur studenten ska bli, hur den "borde vara" och hur det blir om den inte blir perfekt. 
Det som ger mig lugn i själen är att tänka att det är en dag som alla andra och den kommer inte påverka hur din framtid kommer att se ut. Den kan vara din bästa dag i livet enbart för att skolan nu är slut och du behöver aldrig mer gå till skolan om du inte själv vill det. Det var, och är fortfarande, en befriande känsla.
 
 
 
#1 - Ellen

åh, älskar det här inlägget! genidrag att inleda med "alla i kostym ville dö och alla med klänning brände axlarna" <3 satt och nickade hela inlägget igenom pga exakt så det är, att livet inte hänger på den där nedrans dagen. den må vara fin för många (jag var så jäkla lättad över att ha överlevt tre år till i skola trots att jag egentligen ville ta en powernap och vakna om fem år) men den är verkligen inget som avgör ens framtid, eller som måste kännas på något speciellt sätt. det är bara en dag. tack för att du delar med dig!