I maj ska vi slåss

"Det svåraste med en sjukdom som din är att du måste acceptera det inte kommer bli det du hade tänkt dig".
 
Jag var hos läkaren idag. En snäll en, med förstående ögon och lugn röst. Och fast han berättade att jag nog inte kommer kunna börja varken träna eller springa igen så kändes det okej och jag fick en remiss till en sjukgymnast. Det är svårt att veta att kroppen, som jag bor i, inte kommer kunna bli vad det har varit eller vad jag vill att den ska bli. Att den bestämmer själv.
 
Maj är EDS awareness month. En månad som vi ägnar åt att upplysa folk om att ehlers danlos syndrom finns och i allra högsta grad är helt verkligt. För att det en dag kanske kommer gå fort att få en diagnos, för att andra ska slippa vänta i 19 år. 
För tillfället sitter jag med en överansträngt hand och en låsning i höften. Jag har inte gjort något speciellt, men kroppen tror att vi (jag och kroppen) har sprungit ett maraton. 
 
Idag betalade jag 300 kronor för tredje gången, men den här gången tror jag kan vara den sista. Jag hoppas det i alla fall. Att diagnosen accepteras av försäkringsbolaget och att jag en dag vaknar upp och tycker det är okej med tanken på att aldrig mer få dansa igen. 
 
 
 
I maj ska vi slåss. 
Precis som alla andra månader.
#1 - Emil

Jag har också EDS, har haft diagnosen så länge jag kan minnas. För min del påverkar sjukdomen mig inte särskilt mycket, har bara lite ont i lederna ibland, och lätt att få blåmärken. Men jag har vetat att det finns olika grader av EDS, vilket blir ännu tydligare när jag läser ditt inlägg. Jag kan knappt föreställa mig vad du går igenom, det måste vara en helvetisk process. Jag hoppas ändå att diagnosen och kunskapen du fått är början på en väg tillbaka till ett liv som känns okej.

Jag hade ingen aning om att maj är EDS awareness month, men nu ska jag försöka sprida lite kunskap om EDS till vänner och bekanta.