Min lilla hund

Har hela morgonen suttit och gjort postenutbildningar för att få jobba i posten på jobbet och SNART ÄR JAG KLAR! Är spyless på att hemsidan stänger ner sig efter varje kapitel vilket gör att allt tar ca tusen gånger längre tid.  Men tänker samtidigt att det bara är att bita ihop eftersom jag trivs så himla bra på mitt jobb att jag tycker det är kul att hålla på i posten. Så ja. 
 
Har i alla fall hällt upp kaffe i bästa muggen och ser solen lysa utanför. Jag har inte tid att slappa i solen, men hade i alla fall tänkt att gå ut på en liten promenad för att lufta min stackars hjärna. 
 
Men alltid när jag går här på Porsön så tänker jag på en tid när jag alltid hade promenadsällskap. Enok, min finaste hund som jag saknar ihjäl mig efter ibland. För prick ett år sen flyttade han in som rufsig valp, hem till mig & Minou.
 
 
 
 
 
En annan sak som slog mig var hur extremt GULT sovrummet var förr?
Alltså i alla mina lägenheter jag bott i har den gula-ish väggfärgen förföljt mig. I min första lya var det värst, terracottafärgade väggar med en mörkbrun fondvägg. Dog var fult det var. 

Pre-tisdagar är bättre än måndagar

Pressade mig upp från sängen imorse, ville inte stiga upp men hade föreläsning som jag verkligen ville gå på. Sminkade mig halvt sovande, åt frukost och klädde på mig. Föreläsningen var himla bra och när jag kom hem insåg jag att jag var full av motivation till att börja riva i vardagsrummet som för tillfället agerar som förråd till allt jag äger & alla mina kläder som jag inte hunnit tvätta sen vi blåste ur lägenheten ligger i sopsäckar på hög. Pjuh, pris för världens längsta mening går till mig.
 
Sen kom jag på att jag inte gjort en tavla på himla länge. Och att jag har tvättid idag. Och att jag vill lägga golv på balkongen. Och att min tatuerare släpper sina junitider nu. Och att jag borde färga håret. Och att jag vill möblera om i köket.
 
...
 
........
 
Okej.
I morse ville jag göra ingenting.
Nu vill jag göra allting. 
//Mvh, Story of My life.
 
 

Remember tonight, it's the beginning of Always

Oj, en vecka utan någon som helst uppdatering? Ber om ursäkt för min frånvaro, men livet kom emellan och jag lät det ske.
Återigen är jag vaken till sent in på natten, men har insett att kreativa människor oftast är det. Det är något visst med att få titta på soluppgången från balkongen & jag längtar tills midnattsolen kommer och en kan sitta ute på balkongen utan att frysa, vara uppe sent endast för att dricka te och lösa världsproblem. Åh, längtar ihjäl mig efter sommaren!
 
Lagom irrelevant bild, men rätt feeling ändå. Stugan, förra året.
 
 
EDSen är förresten riktigt jävlig nu för tiden. Det är tråkigt, för jag har inte tid att gå med krycka för jag har inte tid att gå långsamt. Idag har jag sovit till och från precis hela dagen & kvällen bara för att någon mentalt sågar i mitt skelett med en osynlig motorsåg. Himla frustrerande, men jag tänker ändå att vi måste våga prata om det. Jag tänker på alla spooniesystrar och -bröder, på att vi för fan inte är ensamma och på att det är helt okej att ligga i sängen och kolla svampbob en hel dag. Och det är precis det jag har gjort idag. Utan dåligt samvete.
 
Nu ska jag se ännu en film och fortsätta sy på min ovve, mitt livsprojekt. Kommer väl aldrig sluta sy på den. Ehe.
 
 

En liten livsuppdatering & Kattpresentationer

För första gången på evigheter skriver jag inte när jag egentligen borde sova. Istället sitter jag i köket (som vanligt) och lyssnar på snarket från kaffeperkulatorn. Det vankas lyxkaffe, för det är precis vad tisdagar kräver. Håller på med en presentation om construction grammar och cognitive linguistics och jag försöker förklara vad ett metaspråk är fast jag knappt vet det själv.
 
 
För övrigt händer det inte så mycket mer än skola + jobb. Varvar de två som jag aldrig hade gjort annat, vilket resulterar i minus på roligt liv-kontot. Men känner att en ändring är på väg, kanske är det för att våren gjort intåg i Luleå för helt plötsligt finner jag mig själv skrivandes så att tangenterna glöder, med en muminkopp med kaffe bredvid och hjärtat fullt av livslust. Sånt pendlar ju såklart, men det är något visst med att solen lyser in i mitt kök om dagarna. Det resulterar i alla fall i rosa läppstift, ständigt målade naglar & peppig musik ur mina högtalare.
 
Vad som också är nytt är att vi mest troligt kommer att fortsätta på EDS-utredningen. Det är tråkigt så klart, att hjärtat inte gör vad det ska och att kryckorna står i hallen nu för tiden, istället för i garderoben. Att inte kunna springa som jag brukar om våren, utan istället slåss mot benhinneinflammation, ledluxationer och den förbannade värken som maler i skelettet. 
 
Och det kanska inte låter jippiekayeymaddafacker, för det är det inte heller. Det kände jag inte heller när sulan lossnade från min sko. Alltså lossnade. Sulan i ena handen, resten av skon i andra handen. 
Så jag bestämde mig för att köpa nya skor och plötsligt kändes mitt liv 200% bättre igen.
 
 
Kikade på dem i Stockholm i januari och har drömt om dem varje natt sen dess. Typ. Nä inte alls, men så himla fina att det är ett under att jag inte gråt-saknat dem. 
 
Och katterna mår bra (den vanligaste frågan jag får är ändå hur de mår, så fint!)
Winston Fender är lika stor som Minou och varje kväll har de slagsmål i min säng. De är himla olika ändå.
 
Jag tror inte att jag någonsin haft en riktig presentation om dem, så här kommer en!
 
 
Minou. Flyttade in hos mig 2012.
Hon är den perfeka nybörjarkatten, den första alla katträdda borde träffa. Alla kan lyfta henne, klappa henne eller vara med henne. Barn får vara hårdhänta (så som barn ofta är, med kärlek) med hennes öron och svans utan att hon säger någonting. Jamar sällan, klöser inte på möbler (förutom tvättkorgen och tydligen Josses mammas soffa.. ehm).
När jag har lämnat henne hos kattvakt har jag fått berättat för mig att hon stått vid dörren i ett dygn och jamat, att hon matvägrat & när jag kommer hem igen hänger hon på handtaget till badrummet om jag glömt ta med henne in. Det ska vara vi, för alltid och lite efter det. 
 
Winston Fender. Flyttade in hos mig 2014.
Tog hand om hela hans kull när de räddades från en grislada. Han var liten och skör och ville inte bli klappad som sina syskon. Ändå ville han sitta i famnen hela tiden, och efter ett tag insåg jag att en inte ska stryka på honom utan mer klia upp och ner och upp och ner. Har en svarta kläder på sig smälter han in och det ser ut som att man spelar luftgitarr, kanske en fender.
Hans syskon döpte vi till Samuraj, Ninja & Bandit. Busiga skurknamn. Men när jag såg på den sista svarta kattungen kändes det så himla självklart att han hette Winston, så det fick bli det.
Winston är inte den perfekta nybörjarkatten. Bara jag får lyfta honom. Han blir inte arg, men han springer iväg om någon annan försöker. 
Hans mest karakteristiska drag är väl att han glömmer tungan ute i tid och otid. 
 
 
Så, det var väl allt?
Nu ska jag fortsätta med lingvistiken! Tjingeling!

Från arbetsmyran

Hej Hej!
Idag jobbar jag precis hela dagen, och det känns okej! Vaknade imorse av att samtliga katter låg i mitt ansikte & eftersom jag vet att ni älskar katterna bjussar jag på en bild på när Ingenjör Winston Fender är och opererar i brödrosten.