Dag 3: En familjemedlem

 
Pontus; min människa här i Luleå.
Ena stunden bjuder jag över min vän på thaimat, i andra stunden har vi en valp. Det känns så ungefär. Att det här året bara flugit förbi. Swisch sa det så hann Pontus vara i Japan och jag hann läsa böcker och han kom hem och rätt som det var flyttade vi ihop. 
 
Han är min familj, tillsammans med våra djur, och idag tog jag med honom och Enok till Tuna för att sitta på bryggan och se majbrasan. Så himla fint, att på precis samma brygga satt jag och Pontus på förra sommaren och erkände att ja, vi är nog ihop.

Veckans Lack - Pink Lady Glitter

I morse har vi sovit till halv nio, jag och Enok. En riktig sjusovarhund, två skall vid fem-tiden då katten försökte sova med honom men annars har han varit tyst och sovit hela natten. Vi jobbar stenhårt på att få honom rumsren såklart, han gör sitt bästa också. Lill-korven.
 
 
Idag köpte jag en LED-lampa med tillhörande lack och för- och efterbehandlingar.
Testade såklart den det första jag gjorde när jag kom hem och jag tänkte hålla er uppdaterade på hur länge manikyren håller! Företaget (Depend) utlovar 2-3 veckor!
 
 
 
 
På bilderna bär jag tre lager Pink Lady Glitter och ett lager topplack från Depend.
Efter första dagen är glansen på topp och inte en flaga har lossnat. Jag väntar med spänning på hur det ska se ut om en vecka!
 

Enok (Dag 2: Favoritpryl)

Aldrig har väl någon annans kiss och bajs varit så intressant. Känns som att hela dagarna går åt till att iaktta Enok när han nosar runt i lägenheten, allt för att ingripa när han vill kissa. En grej har han i alla fall förstått; att promenader och kisseriet hör ihop. Snart kommer han också förstå att han ska pissa UTOMHUS och inte direkt vi kommer in i hallen.
 
 
Så ja, just nu får han väl vara min favorit. Inte pryl förstås, men en favorit. Fast han bet lite i husses secondhandfyndade pall. Men vad gör väl det, när han tittar på en och viftar på lill-svansen!

Om att bli bemött av vården

Som lärarstudent får jag ofta höra att ”vem som helst kan bli lärare”. Det känns väl sådär att höra, då jag som går en utbildning på helfart i fem och ett halvt år. Men läkare, undrar jag. Kan vem som helst bli läkare?
I över tio år har jag haft ont, har besökt vad som känns vara miljoner doktorer och ortopeder. Alla journalanteckningar säger olika. Om det ens blir några anteckningar, de är inte så viktiga att skriva har jag förstått. 

 

Senast idag ringde jag vårdcentralen och frågade om journalanteckningar samt om diagnosen nu var satt. Fick svaret:
- Nä, läkaren har skrivit att du mest troligt inte har XX utan YY.

 

Har läkaren sett en eventuell sjukdom och inte berättat det till mig? Har hon skrivit någonting i journalen utan att berätta det för mig, och istället valt att bara nämna något annat? 

 

Under 2014 har jag varit hos en annan läkare som sa att orsaken till min smärta berodde på att mitt ena ben var drygt tre centimeter längre än det andra. Jag blev skickad på ortopedtekniska för att lämna in mina skor men där det konstaterades att benen var lika långa. Den tidigare läkaren hade alltså mätt fel.

 

Under samma år, i februari, har jag även råkat ut för en allergisk reaktion. Mina läppar svullnade upp och kändes som två bultande köttsår i ansiktet. Jag ringde sjukvårdsupplysningen till Kiruna när min tunga började svulla lite och blev ombedd att ringa igen nästkommande vardag. Det var inte tillräckligt akut för en akuttid.

 

Senare på kvällen fick jag svårare att andas och åkte till akuten. Jag satt då med en plastmugg med isvatten mot svullnaden så att den inte skulle bli värre. Efter tre timmar får jag träffa en läkare, som inte gör någon undersökning utan säger att jag ska ta tre antihistaminer om dagen. På frågan om jag ska ta alla samtidigt eller utspritt över dagen får jag svaret ”jag vet inte”.

 

Då svullnaden inte lagt sig när jag kommer hem till Luleå ringer jag även till den vårdcentralen och får en akuttid inom två timmar. Läkaren undersöker mig och skriver ut kortisontabletter, kortisonkräm samt antihistaminer. Jag får veta att jag inte får vara utan kortisontabletter eftersom sådan här svullnad kan vara allvarlig och sprida sig.

På grund av den värdelösa hjälp jag fick innan hann det sprida sig i ansiktet och upp i ögonen samt ner efter halsen. Mina utslag i nacke och rygg finns än idag, nästan tre månader senare, kvar. 

 

Jag har fått för många diagnoser kastade på mig, tonvis av oro i onödan. Jag har fått höra ”lilla gumman” och blivit klappad på huvudet. Jag har fått falska bra nyheter och falska dåliga nyheter. 

 

Men en sak ska ni ha jävligt klart för er, doktorer och professorer.
Det är Frida Uusitalo för er. Inget jävla ”lilla gumman”, ingen jävla klapp på huvudet. Jag kan inte förstå hur ert yrke ger er rätten att förminska era patienter eller hur ni bara kan slänga ut en massa jävla skit.

Kan jag få veta vad som är fel på mig medan jag fortfarande lever? Eller är det så illa att jag måste dö för att ni ska göra en fullständig undersökning av min kropp?

 

Jag har slutat dansa, jag har slutat rida. Jag kan inte längre hoppa och ibland måste jag ta hissen för att mina knän inte klarar av trapporna. Jag har tränat med gummibanden ni gett mig, jag har verkligen försökt hänga med på skolidrotten under gymnasiet. Jag har färgade linser för att hålla solljuset borta och har fotriktiga skor fast jag helst vill ha hippa dojor som vilken 22-åring som helst. Jag har slutat stretcha och snart måste jag kanske sluta springa. Jag måste be mina klasskompisar att vänta på mig efter lektion eftersom båda benen är bortdomnade och jag känner inte min rygg. Jag sover dåligt på grund av värken och rastlösheten som bor i benen, ibland måste jag hålla i min sambo när jag ska resa mig upp för mina knän gör ont ont ont.

 

 

”Fortsätt du leva som normalt, men träna inte för hårt” säger någon doktor.

Och nä, vet du vad gubbjävel.
Det är förbannat svårt att träna för hårt när kroppen gör ont av att stiga upp på morgonen. Jag gör mitt bästa med att ”leva som normalt” och jag går på ett tekniskt universitet, jag kämpar varje lektion för att leverera det bästa jag kan fast du sitter vid ditt skrivbord och sätter diagnoser i smyg. Jag gör mitt bästa för att lära mig vilken del av hjärnan som förstår vad och jag har insett att det fan inte är vem som helst som kan bli legitimerad ämneslärare. 

 

Men kan vem som helst bli läkare?
Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Bojkott, på en gång!

Att American Apparel kallats för det mest sexistiska i år har få missat. Att bilderna på kvinnor som poserar som småbarn eller ovanpå män precis innan akten börjar har upprört många; till exempel mig. Jag anser att det är skillnad på konst och förtryck. Tydligen är det fler som tycker så, för på internationella kvinnodagen behövde AA polisbevakning.
Men vad händer egentligen efter att de där bilderna tagits? Svaret är enkelt; De har sex på riktigt.
 
HÄR kan ni själva läsa genusfotorgafens inlägg. Och läs, för jag hoppas, och tror, att detta kan vara början på en revolution.