Göra sin röst hört

På onsdag nästa vecka ska jag och prata med åttorna på Raketskolan. Det känns spännande och lite lite läskigt. För jag vill ju inte komma dit och vara.. tråkig? Jag vill inte förmedla att det suger att bli vuxen, att man måste bli tråkig eller pinsam för att man tror att man är chick. För jag minns ju hur det var att vara 14. Oh my, att jag gör. 14 var nog den åldern jag började bestämma mig för vem jag ville vara. Då jag valde kläder, umgängeskrets och började följa mina intressen mer. Jag skaffade striktare musiksmak och använda smink dagligen. 
 
Vid 14 började livet, typ. Och jag hade sån jäkla ångest över att bli vuxen. Och över att aldrig få bli kär. Eller kysst. Eller få ett jobb. Eller klara skolan. Eller duga. Eller vara fin nog. Eller typ allt annat som verkade viktigt på den tiden.

Och man är så himla sårbar när man är 14. Man vill vara bra. Och jag var bra på massa saker. Utom matte. Och fysik. Och få ämnen är väl så förknippade med intelligens som just de två. Och så sitter man där och bara inte kan och har lärare som frågar ut framför hela klassen "Är du dum i huvudet?". Och när jag var 14 svarade inte jag nej. Bara höll käft. Och var arg. Tänkte att nångång, då jävlar ska jag glida förbi dig, jävla gubbjävel. men jag höll käft.
 
Och nu ska jag aldrig hålla käft mer. Aldrig någonsin. Tror jag bestämde mig för det i samma sekund som jag fick diagnosen dyskalkyli. 18 bast var jag då och hade klarat mig utan extrahjälp hela mitt skolliv. Bara hört att jag var dum, trög och lat. 
 
Och det är väl nu jag glider förbi den där läraren. Och jag hoppas att jag någonstans här gjort valet att vara en bättre människa än vad han var. Bästa hämnden, jag lovar. Att vara en bra människa alltså. För jag är inte dum i huvudet. Jag är bara fruktansvärt dålig på matte, och jag är hellre det än en dålig människa. 

Tillbakablick

Ingeting vettigt gör jag, det är så himla skönt. Klockan 14 har jag bestämt mig för att stänga av datorn och påbörja ett projekt utan slut; Mitt rum. Men innan det tänkte jag kika igenom lite bilder som jag trodde var borta för alltid. Men de fanns där hela tiden, på min externa hårddisk.
 
 
Det är på nått vis såhär jag ser på mig själv. Saknar pannluggen om inte annat.
Bilderna är nästan fyra år gamla och är i mitt gamla kök i min finfina etta på Tuna. Som jag saknar det, hoppas på ett nytt hem i Luleå inom två månader i alla fall.

Nu slog klockan två, så ska dra igång städandet!

Två bilder

Jag och Krillson vid Södra hamn i Luleå.
Ogillar att se mig själv på bild, ser jag verkligen ut sådär? Har ägnat för många år till att stirra sönder mig själv på bilder och i spegeln. Har jag sådär bred rumpa har jag sådär stora tissar dallrar min lår är verkligen mina fötter sådär små sitter min näsa sådär långt ner syns det att mina tänder är snea?
Och ibland jämför jag mig med andra. Jämför mig till förbannelse. 
Varför berättar jag det då. Vet inte. Hör så ofta att allt varit annorlunda om "jag bara kom i storlek 38" eller "om jag bara kunde ha 80C".
Lev som jag lär, och inte som jag lever med lycka sitter faktiskt inte där.
 
 

Och här ska jag bo nån gång i livet. Med utsikt över södra hamn. Gärna högst upp, med helt inglasad balkong så en kan sitta där till långt inpå kvällarna under en filt. 
 
 

Ett annat liv

Oj, vad jag njuter av livet!
Sen jag slutade på Ica har min magkatarr nästan helt försvunnit och jag kan unna mig en kopp kaffe om jag vill, mina eksemliknande stressfläckar är borta och jag har märkt en tydlig skillnad när jag borstar håret om dagarna. Jag tappar inte lika mycket hår längre. Och den där förbannade jävla ångeststenen som bodde i mitt bröst varje morgon är borta.
En vecka tog det. En vecka som bara flög förbi, som innehöll ett ettårsfirande och en utgång som var den bästa som någonsin funnits. I Luleå, tillsammans med min man och bästa vän, dansade vi på Olivers tills de stängde. Vi dansade och dansade och dansade och dansade, fick jättestor plats på dansgolvet eftersom människor i Luleå inte dansar som vi gör. Vi är för glada för att bara vicka lite på höften, röra oss i sidled och stampa takten med ena foten. Vi dansar ju. För fan.
 
Och sen kom jag hem och fick äntligen komma till sjukhuset för mina knän och nu ska jag bli kallad till skelettröntgen om ett tag. Lämnade massa ofestliga blodprover igår för att kika om det kanske är något reumatiskt eller om min blodbrist är kvar. Sänka tog vi också. 
 
Eftersom jag är hobbydoktor sätter jag en liten spådomsdiagnos på mig själv.
Jag är trött, blek och har huvudvärk pga blodbrist, men den är bättre än den var sist vi kollade och nu orkar vi inte göra någonting åt det. Det är någon knas med brosket i mina knän och det kan man ABSOLUUUT inte göra någonting åt. Nä. Det ska vara så. Ta en ipren. Får en remiss till Gällivare, där konstaterar man att jag har ont och skickar hem mig. Med ipren. Och lite bandage. (Om jag skulle rulla ut all bandage jag fått genom åren skulle det nog räcka hela vägen från Kiruna till Hässleholm ungefär.)
 
Men jag är inte bitter. Bara lite. Men jag har ju ipren och bandage, så vad kan gå fel?
På lördag är det party och jag längtar ihjäl mig!

Bästa helgen

Jag har haft det så himla bra den här helgen. Köpt en mockajacka för 1100:- och älskat den som om den var gjort av guld. Jag har dansat tills klubben stängde tillsammans med min man och bästa vän. Jag har gått i shorts, ätit mjukglass, träffat gamla vänner och ätit hotellfrukost. Och sagt YOLO en hel helg. För lite sant är det ju, man lever faktiskt bara en gång. Och ibland kan det vara värt med tusenkornorsjackor och fint vin som kostar fyrahundra spänn flaskan. Upp på rummet. I ishink. Jag tycker det är lyx. Inte vardagslyx, för i grund och botten är jag nog rätt enkel, men ändå lyx. Att få äta på finrestaurang i finkläder är lyxigt, men jag väljer ändå vatten eller på sin höjd pepsi till maten. Inte vin, det är FÖR fint. Och vatten passar bättre till mat.
 
Nu ska jag packa väskan, det är med ett ledset hjärta jag åker hem med. Vill vill vill verkligen inte åka tillbaka. Jag vill vara här. Bo här. Leva här. Alltid vara här och kalla detta mitt hem. Men det får vänta lite. Förhoppningsvis inte för länge. För yolo, jag har inte tid att vänta.