Muffins och jobbuppdrag

De fem första muffinsarna blev runda och fina. Men ytligt brända. Och de fem andra blev plattare, men inte brända. Hemligheten var att inte ha bakpulver till förbannelse. Och mitt i muffinsbaken hörde jobbet av sig med ett nytt uppdrag, Jätteroligt! Älskar mina jobb.

Katten ligger äntligen och sover. Då kan jag passa på och städa innan jag beger mig ut. Tjohej!

Kaos

Plogbilen har plogat fast vår bil i p-platsen och det var på håret att jag hann till tandläkaren. 4000:- kostar min nya specialbettskena. Fyratusen riksdaler. Det är inte penki man bara kan trolla fram sådär, i alla fall inte jag. Som tur är kommer den nästa månad, så det hinner komma en lön till. 
Sen promenerade jag hem, Katten väntade på mig i hallen. Nu ska jag fortsätta baka till mammas jobb, försöker göra muffins som INTE sjunker ihop i ugnen. Läser på google att man inte ska ha i så mycket bakpulver. Så ska testa det.
 
Ska boka klipptid förresten. Har äntligen bestämt mig för hur jag ska klippa. Och kanske färgen också.

Typ den här.
 
 
 

Dagen Kristoffer

Yrvaken tittada mannen upp från havet av kuddar.

"Ska jag fortsätta med den gula?"
Gör det, svarade jag.
"Och bara lämna Emelie i välten?"
Gör det, svarade jag återigen.
"Var ska jag sova?"
I sängen.
"Vars är den?"
Du ligger i sängen, gubben. Stäng ögonen och sov nu.
"Visst ja, får jag sova bredvid dig?"
Såklart du får, jag kommer snart.
"Bra"


Så somnade han om.
Jag är mästaren på improvisation om nätterna och free stylar ofta fram olika senarion som matchar Kristoffers sjuka drömmande. Som den gången han började leta efter sina bilnycklar i sängen och jag "hittade dem" och "la dem vid nattduksbordet". Freestyle!

Konsten att flytta hemifrån

Jag har redan en blogg som handlar om att bo själv för första gången. Gamla goda Kayuki, som jag saknar ibland. Men nu ser jag hur folk i min omgivning startar en flytt-blogg, tre år efter mig. Det känns roligt att läsa, för jag vet inte hur det är att flytta hemifrån första gången när man är 20. För jag vara bara 17. Och nu vid 20 år bor jag själv igen. Själv, fast inte ensam. Sambo. Helt galet, men jag älskar det. Att sitta uppe själv när sambo ligger och sover med nymasserade fötter, rygg och händer. 
 
Jaja, nog med puttinutt om honom. Det här är min blogg, alltså ska det handla om MIG.
Och JAG vill klippa håret. Och färga det. Antingen klippa kort och färga det rött eller ha kvar längderna och klippa pannlugg. Jag kan ju inte göra allt, då skulle det bli en rosa pottfrilla. Not hot. Och jag vet inte vad jag ska göra, hur jag än gör kommer jag att vara less på mitt eländigt fina hår. Har försökt be mig man om råd (Jag vet inte heller vad jag tänkte), och han sa att jag är fin i kort och rött men att jag borde ha blont och behålla längden? Blir knäpp? 

Får nog googla runt lite för att finns svaret på mina frågor. För finns svaret inte på google, då är det kört.

Kiruna vårdcentral

Äntligen ringde vårdcentralen upp. Hundra år senare.
"Ring igen imorgon"blev svaret för tredje gången. Varför har man telefontid till 16.00 om det är försent att ringa redan klockan 10? Och varför kan jag inte boka en senare tid någon annan dag? "Ring halv åtta då". Men jag har redan provat ringa halv åtta, och då säger ni att er telefontid börjar åtta. Och även om jag ringer åtta så ringer ni upp tio. Och då är det försent?

Så först fick jag vänta sex timmar på akuten. För först röntgade ni fel och sen glömde ni att ropa upp mitt namn. Sen glömde ni att berätta att ni skrev ut smärtstillade åt mig och nu gör foten fortfarande ont. 
Kallar ni det här vård? 
Tur att vi inte har akutkirurgi eller BB i Kiruna. Tänk bara att komma in och behöva hjälp. Men det går inte, för vi är lite upptagna med något annat. Har du fått en stroke? Kan du vänta ett ögonblick, kvinnan här med eksem ska få hjälp först för hon är surig och gnäller att det ska gå fortare och vi vill bara att hon ska gå. För det är väl rättvist, att de som är gnälliga får gå först? 

 
Vet ni vad Kiruna?
Ibland suger ni. Ni har inga bostäder, ingen vettig akutmottagning eller vårdcentral. Ni har ett enda uteställe för de under 20 och inget place för de under 18. Ungdomens hus räknas inte, för många som är där är ändå inte rena. Ni saknar en mediaupbildning och migrationsverket lämnar nysvenskar i ett nytt land utan bra undervisning om att man bara kan ta ut pengar från bankomaten två gånger i månaden eller att det inte går alls att ta ut 82.50 kronor. Ni kan inte skrapa vägarna från knölig is och ni gömmer grafittiplanken för att grafitti inte är konst och klotter är fult, när det finns massa grafittikonstnärer som bara vill att deras konst ska få synas. 
 
Så för mig som är 20 år, tjej med stukad fot som aldrig blir bra så finns ingenting här. Bara mina jobb, min sambo, min katt och en andrahandlägenhet som är uthyrd av en privatperson och inte av er, Kiruna. Och det är tur att jag har världens bästa jobb, en man och kisse som är underbara och turen att känna någon som hyr ut sitt hem. För alla har inte den turen.
Så tack, Kiruna. Tack så himla mycket. 
Det är nog på tiden att ni börjar flytta på stan, för just nu har ni väldigt lite till framtid. Visst ja, nämnde jag att vår lägenhet ska rivas om fyra år? Inte? Det ska den i alla fall. Hurra för Kiruna. Framtidsstaden.